En annan värld

Vi spelar kort. Knäcktöppning. Sitter i B-huset där vi har våra skåp. Det står Svenska på schemat. Någon lägger spader ess. Vi skjuter potten med 25 öringar och 1 kronor till vinnaren och reser oss. Det ringer in. Signalen får det att krampa i magen. Ännu en lektion där jag måste låtsas att jag hänger med. Ännu en lektion förd av en lärare som inte riktigt vet vad eller hur han ska bete sig runt grabben som inte ser så bra. Någon tar kortleken, pressar ihop den i handen och släpper iväg korten med ett mjukt frasande ljud, ut över oss andra med ett tjut. Kortleksägaren jagar svärande ruter och klöver där de sakta seglar ner på golvet runt oss. Va fan! Lägg av! 16 åriga skratt ekar mellan betongstolpar och tegelvägg. Jag passar på att smita. Reser mig och går mot skåpen. Var ska du, vi har lektion nu? Skit också, en av tjejerna i klassen. På toa. Jag viker av och petar upp dörren med foten. Går in i ett bås och låser. Drar ner jylfen trots att jag egentligen inte är nödig. Läser klottret på väggen ovanför toastolen. ”Se hit!” En pil pekar uppåt mot en annan pil som pekar vidare mot en tredje osv. Strecken fortsätter till taket där de tar av ut över mitt huvud. Den sista pilen pekar på en text. Jag står nu bakåtböjd och försöker urskilja bokstäverna och böjer mig snabbt framåt med en svordom när jag förstår innebörden i orden. ”Nu kissar du på kanten!” Jag tar lite papper och försöker torka rent där jag stänkt. Spolar och går ut. Känner efter vilket som ger minst kramp, gå på Svenskan eller skolka. Stannar vid kaffeautomaten och slösar ett par spänn på en mugg magsår. Tar med den till skåpet, plockar fram ciggpaketet och går ut. Där står vi, jag och några andra själar som av olika anledningar inte heller är på lektion. 16 åriga öar med livserfarenheter få hinner få ihop under en livstid. Ingen ler, allas magar kniper. En del för att man inte vill vara i närheten av sig själv eftersom man alltid drar åt sig skit. Andra för att man just nu valt den enklaste av de tusen återvändsgränder som leder från det öppna allmänna torg som råkar vara ens liv. Några för att man helt enkelt bara struntar i allt när man egentligen inget hellre vill än att bry sig. Vi sneglar på varandra och vet. Vet att vi borde gå fram och presentera oss. Tja, Johan, mitt liv suger, ditt? Japp! Samla ihop oss, starta en grupp. Byta erfarenheter. Hjälpa varandra att komma över… skiten! Vilken skit? Vet inte, skiten bara. Åh vad vi vill! Vi känner det, alla. Ingen vågar. Vi är 16, tuffa, hårda i själen och behöver ingen jävla hjälp av någon! Så låt mig bara vara! Och det gör vi, låter varandra vara. Ett par fnissande tjejer står en bit bort, uppenbarligen inte som oss. De har säkert håltimma. Inget magknip. Vi ser det direkt. Som en polis som känner igen en annan polis, ser vi i deras blick att de är 16 i hela sin kropp. Inte som vi, 16 år, samtidigt odefinierbart vuxna. Jag sveper i mig det sista av kaffet. Det var mer kvar än jag trodde, och hetare. Jag försöker hålla masken medan vätskan bränner tungan och halsen och hjärnan skriker åt varandra. Ögonen tåras och jag fimpar ihärdigt och länge i muggen. När fimpen är helt demolerad vänder jag och går in. En blick över axeln, som en karbinhake låser hon fast våra ögon. Hennes djup är bottenlöst. Insikten i att vi är lika får mig att stanna till och treva med handen i luften efter nästa dörr. Som en hundvalp som viftar med tassen. Röken från hennes cigarett lägger sig mot dörrfönstret mellan oss och gör henne mystisk. Känns som om jag står där i flera minuter. Hon ler och formar munnen till ett o. Jag flinar tillbaks och nickar. Japp, det där kaffet var hett som helvete. Hon vänder sig om, ser ut över parkeringen och husen, drar ett bloss och vi är öar igen. Jag går med gnisslande gymnastikskor in genom den sista dörren. Siktar på en papperskorg och ser intresserat på medan muggen stutsar på kanten, slår i en stolsrygg och rikoschetterar tillbaks ner i korgen. I slutet på korridoren, borta vid godis och kaffeautomaterna står någon väldigt still och iakttar mig. Jag försöker se vem det är och känner plötsligt igen honom på hans rutiga kofta. Svenskaläraren. Vi står där, han tittande, jag kisande, 30 meter från varandra. Han försenad som vanligt till lektionen. Eller så har han kanske bara glömt något. Jag, som låtit något annat än mig, fatta beslut om jag skulle gå på lektionen eller inte. Magknipet bränner samtidigt som ett litet hopp tänds. Tänk om han säger, ”Johan, kom hit får vi snacka lite. Klart att vi löser det här med…” Så med en otolkbar nick tar han ett par snabba kliv mot trappen och försvinner mot sin lektion där han om han nu har tur slipper den där grabben med synproblem han aldrig vet vad fasen han ska göra med. Jag går mot badhusets fik. Måste få bort den där smaken av verklighet som tränger sig på. Spelar bort några kronor på ett rymdspel där jag skjuter märkliga figurer från en ännu märkligare planet. Beställer en chokladboll som hette något annat på den tiden, och en äkta mugg kaffe med mjölk. Sätter mig vid ett bord och tittar ut på höstregnet som rinner nedför de enorma fönstren, och försvinner in i min värld igen.