Gästinlägg Supermamsen: En 16-årings liknelse om skolans stöd

Bild fotograferad och redigerad av min 16-åring

”Jag är 16 år och var “hemmasittare” i ca fyra år. Beroende på hur du lever och hur du tänker så kommer du döma mig som person utifrån det faktumet. Låt bli. Ge mig en chans och läs vad jag har att säga. Det tar verkligen inte lång tid. 

Idag fungerar min skolgång. Jag har anpassat schema utifrån mina behov, men alla har inte den turen. Vänta… jag vet inte om tur är rätt ord. Låt oss istället säga det stödet, något som borde vara självklart. Men det är inte självklart för alla.

Tänk dig skolan som en verkstad. Varje elev är en bil med behov att lagas eller skötas om på ett visst sätt (jag säger inte att en elev behöver lagas, endast i denna liknelse). Verkstaden och företaget som äger verkstaden gillar att poängtera att ”I denna verkstad har alla samma förutsättningar”. Vilket till viss del faktiskt är sant. Varje bil som kommer dit är trasig, majoriteten har endast en liten repa, men det finns fortfarande ett stort antal med andra skador, t ex en med ett hål i taket, en annan med en trasig ratt, andra med icke-fungerande motorer. Alla bilar åker till verkstaden för reparation. Mekanikerna reparerar däremot endast repor. Så vart ska alla andra bilar ta vägen? 

Tänk dig att alla bilar åker till verkstaden varje dag. Bilarna med repor blir reparerade varje dag och blir hela och nöjda. Men dom med större skador, vad händer med dom? Till en början åker dom dit, alla har ju “samma förutsättningar” för trots att dom inte blir nöjda, får alla sina repor reparerade. Men vad för nytta gör verkstaden om deras skador inte blir reparerade? Verkstaden har rätt. Alla har ju samma förutsättningar att alla, oavsett färg på bil, oavsett modell, faktiskt får sina repor reparerade. Men andra behöver mer. Jag är inte här för att endast döma och klaga på verkstaden, för trots att jag skulle vilja, så är inte felet helt deras.

Jag nämnde att verkstaden ägs av ett företag. Och detta företaget bidrar inte med pengarna och verktygen för att verkstaden ska kunna reparera alla. Och tack vare det faktumet så uppstår “hemmasittare”. Dvs en bil (elev) som inte får reparationen (stödet) som behövs. Jag sa att alla har samma förutsättningar. Vilket till viss del är sant, och samtidigt verkligen inte. För alla repareras trots allt, men tack vare hur majoriteten är repareras alla exakt likadant, och inte olika beroende på varje bils skador.

Varför skulle en bil åka tillbaka till en verkstad om verkstaden inte ger bilen hjälpen den behöver?

Om verkstaden är skolan och om bilen är eleven, så är bilens ägare i detta fall vårdnadshavaren. En bilägare kan göra research och leta upp manualer och instruktioner och köpa delar för att laga bilen själv. Något som kommer ta extremt mycket tid och energi från bilägaren, vissa orkar, andra inte. Det optimala vore om bilen kunde repareras av ett proffs i verkstaden. Men om bilen är tillräckligt sönder, hur ska den ens klara av att ta sig till verkstaden? Det absolut bästa vore om en bärgningsbil eller liknande skulle kunna komma och hämta (stötta) bilen (eleven) och hjälpa den till verkstaden (skolan). Men med vilka pengar? Verkstaden har inte råd, och företaget som äger verkstaden gör ingen vidare insats för att finansiera sådana hjälpmedel. Detta leder till att mekanikerna (lärarna) sitter utan resurser att göra något. Dom kan ta eget initiativ och hjälpa, men dom har fullt upp med sina andra bilar (du vet dom med endast små repor). Vissa kanske har tiden, eller vill ta tiden och hjälpa, och det bästa vore om företaget anställer fler på verkstaden och finansierade det som krävdes för att ge alla bilar den reparation som dom behöver, men som sagt, resurser och pengar.

Majoriteten av bilägarna som har bilar på verkstaden sitter hemma i sitt nötskal och är nöjda med verkstaden, alla bilar repareras likadant, rättvist, och dom har bilar som kommer hem och mår bra. Men dom som har mer än repor, är det konstigt att dom inte är nöjda? Dom som har en paj dörr, en rykande motor, ett punkterat däck och en trasig bagagelucka, men som ändå bara får sina repor reparerade precis som alla andra, har dom då verkligen samma förutsättningar att bli lagade om endast repan fixas men inte det andra som behöver lagas? Är det rättvist?

Jag var en av bilarna utan däck och med en överhettad motor. Mina föräldrar gav all hjälp dom kunde. Men det räckte inte.

Jag var dum nog att trots att jag åkte till en verkstad med bra resurser, så var jag inställd på att reparera endast mina repor, precis som alla andra, för det var det jag ville – vara som alla andra. På grund av det gled jag runt med mina skador och låtsades vara som alla andra, men innerst inne behövde jag mer. Min motor överhettade och mina däck ramlade av. Men dom andra visste inget. Jag dolde det bra, men till slut gav motorn upp på mig. Då var jag fast där hemma med en rykande motor, utan någon hjälp av verkstaden att ta mig dit.

Min mamma är pedagog, så jag vet behovet av mer resurser och pengar. På grund av det finns det tusentals som åker runt med skador som inte blir reparerade. Alltså elever med behov av bättre anpassade förutsättningar. Man bedöms i skolan av hur duktig man är, och hur mycket man kan, men alla lär sig olika. Så hur kan man bedöma alla rättvist om den hjälp dom får inte är det?

Det finns många liknelser jag kan dra som exempel för detta ämne, t.ex ett sjukhus och en doktor. Varje patient som kommer blir behandlad för huvudvärk säger vi, men dom med brutna ben, vad för nytta gör det med en huvudvärkstablett? Löjliga liknelser, möjligtvis, men det är så det känns. 

Du kan gå tillbaka till ditt nötskal om du vill, om det är därifrån du kom. Om inte,  låtsas inte att alla har samma förutsättningar, för det har dom inte. 

Förresten – ni som gillar ordet skolk. Sök på skolk och kolla Wikipedia. Där har ni definitionen av skolk. Om ni inte orkar har ni här en sammanfattning: skolk är ogiltig frånvaro avsiktligt. Det jag har pratat om är inte skolk. Om ni vill ha en koppling till min barnsliga liknelse, då är skolk en bil med endast repor som inte åker dit ändå.

Allt detta är väldigt simplifierat, och det finns så, så mycket mer. Psykisk ohälsa, brist på stöd, utmattning. Jag är inte så kunnig själv faktiskt, min mamma kan mer. Hon tog sig tiden att leta upp manualer och ritningar för att göra allt i sin kraft för att hjälpa mig.

Allt detta är byggt på min egen erfarenhet, för i slutändan, vad mer kan jag utgå ifrån? Jag dömer ingen. Men jag uppmanar er, låtsas inte som om allt är perfekt, för det är det tyvärr inte. Tusentals har lidit och lider fortfarande som jag har gjort, och värre.

Är du i en position i makten att göra något, vad väntar du på? Helt seriöst. Du nekar tusentals elever utbildning. Varför?

Tack.

/ En före detta “hemmasittare”

Att få vara delaktig

Det var fredagen före skolavslutningen. Jag skulle hämta min dotter tidigare från fritis. Hon stod vid staketet med elevassistenten som hade armarna i kors. Klasskompisarna hoppade och dansade till musik. Elevassistenten frågade min dotter minst två – tre gånger om vad hon ville göra. Hon svarade snällt som flickor gör. Att hon vill bara sitta. Hon vill ju inte vara till besvär. Hon har en muskelsjukdom som gör att orken tar slut helt plötsligt. Helt tvärt.

Jag lever också med ett funktionshinder. Jag har också varit barn. Jag har också stått på samma skolgård som min dotter gör nu. Fast det var fyrtio år tidigare. Dåtidens elevassistenter var mer uppmanande och tyckte att man skulle i största mån klara sig själv. Man hade ett funktionshinder skulle man övervinna sina hinder. Det var målet då.

Jag tittade på elevassistenten och dottern och tänkte berätta hur han borde göra och hur han borde tänka. Men jag gjorde aldrig det. Inte i den stunden. Men en dag kom dottern hem och sa att elevassistenten tycker att hon ska gå på toaletten själv. Det gör ju de flesta som går i hennes klass, förutom den där spastiske pojken som inte kan styra sina händer och fötter. Då ser man ju att han behöver all praktisk hjälp. Däremot är min dotters muskelsjukdom oförutsägbar. Orken kan när som helst ta lut och hon blir sittande och orörlig.

Som den där sportlovsdagen när fritidsavdelningen var i pulkabacken och elevassistenten glömde ta med hennes rullstol för att det var för mycket snö. Hon tvingandes pulsa i djup snö och framme vid backen tog orken slut för lek. Efter den dagen fick hon stanna hemma och vila upp sig.

Jag kunde inte längre tiga när hon gång på gång berättade hur hon ramlat, hur hon inte fick hjälp med kläderna för att hinna hänga med sina kompisar på rasten. Jag målade upp en bild för mig att hon blev sittandes ensam i ett hörn. Hon tyckte att jag skulle komma till skolan och skälla ut elevassistenten när han inte hjälpte henne. Jag gjorde aldrig det. Istället skrev jag långa mejl och förklarade hur hennes ork kan ta slut. Det slutade med både lärar- och rektorssamtal.

Att leva med en kropp som inte hänger med i andras tempo, innebär att någon annan måste vara den som hjälper fram till andra. Det krävs av en elevassistent att han lägger undan sina fördomar, sin bekvämlighet och gör det möjligt för min dotter att vara delaktig.

/Mika Ihanus, blivande författare på Kikkuli Förlag

Den personliga assistenten

Jag har fått tillåtelse av en mycket god vän som jobbar som personlig assistent åt en Blind man, att via ett enkelt kåseri försöka beskriva hur otroligt viktigt och betydelsefullt han och hans gelikars fantastiska arbete är. Det här är ett enda stort jättetack.

Jag föddes i norrland men hamnade endast ett par månader gammal i fosterhem i Linköping. Det var ett bra hem. Ganska hårda regler, men ingen orättvisa. De jag bodde hos var kärleksfulla och lärde mig en massa om hur man beter sig. Fostrade mig riktigt bra helt enkelt. Livet lekte, det blev dags att utbilda sig. Jag flyttade lustigt nog tillbaks till norrland och min födelseort Sollefteå, för att utbilda mig till personlig assistent och allmän hjälpreda åt personer med funktionsnedsättning. Vintern var ingen höjdare så jag jublade högt när skolan var slut och jag klarat alla proven och fick arbete med en gång i Västerås. Jag skulle aldrig kunna tänka mig något annat jobb. Jag älskar människor och gillar den här tillvaron. Jag har jobbat åt samma person sen jag tog studenten för drygt 5 år sedan, och det funkar jättebra. Det är klart att vi ryker ihop ibland, men vad annat kan man vänta sig när vi hänger ihop mer eller mindre dygnet runt.
Det här jobbet passar mig perfekt eftersom han jag arbetar åt klarar sig bra utan mig långa stunder på dagen. Vilket ger mig möjlighet att gå runt på kontoret och vara lite social med hans arbetskamrater. Ibland kan jag till och med dra mig undan i något mörkt hörn och ta en liten tupplur.
Fast jag ska inte sticka under stol med att det ibland är riktigt grintråkigt. En del dagar begriper jag faktiskt inte varför jag är tvungen att följa med till hans jobb. Bara en massa möten. Ingenting händer. Fast det är klart, så gott som alltid efter sådana långa trista dagar brukar han vilja ta en lång promenad. Det är det bästa jag vet. Att få gå ut mellan åkrarna och känna alla dofter, hälsa på folk, lyssna på fåglarna och känna solens varma strålar, det är underbart. Då spritter det i benen och jag får verkligen tygla mig för att inte bara ge mig iväg ut i vetefältet och kasta mig på rygg och jubla, inte när jag jobbar.
Jag vet att mitt arbete är betydelsefullt, även om jag själv tycker att det är en självklarhet att hjälpa de som är i behov av hjälp. Lönen är väl si så där, men jag bor gratis hos min uppdragsgivare och äter kostnadsfritt. Så det får väl duga. Vi bor i hus med en ganska mysig trädgård. Finns det något härligare än att få sträcka ut sig i solen på gräsmattan efter en riktigt hård arbetsdag?
Det händer att jag trots strikta order från min uppdragsgivare att inte äta upp bären och frukten i trädgården ändå ger mig på vinbärsbusken och blåbären. Då ni, ska ni höra honom. Ryter som ett lejon och härjar och står i. Men det är det värt ibland, för tusan så gott det är med frukt. Nu har jag legat och slappat i gräset ett tag och njutit av solens varma strålar. Jag hör hur min uppdragsgivare kommer ut på altanen och ropar på mig. Hörde jag… sa han…? Jag hoppar upp och rusar förbi honom in till skålarna. Säg det då, säg det nu! Så kommer de välsignade orden.
”Var så god”

Som sagt, mina krav är inte så stora. Mat, sovplats och regelbundna promenader så är jag nöjd. Ett märgben då och då skadar förståss inte heller.
Bästa hälsningar, ledarhunden Hobbe. Tack min vän, Johan.